Jag bor i en bostadsrätt på fyra våningar i en stad som har ungefär 1 miljon invånare. Jobbar på ett jobb med så mycket folk att man inte har plats att sitta och ändå jag känner mig ensam. Tycker inte riktigt att någon förstår mig,jag känner mig annorlunda än dom flesta är det inte märkligt att livet bara rullar på och poff så är man gammal?
Vad jag vill ha av livet och vad livet vill ha av mig matchar inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar