Inget varar för evigt

Döden för många är helig eller något man inte inte direkt ska gå in på, ungefär som att man inte får säga att barn är fula fast det är en lite snällare variant.

Jag tänker ofta på döden kanske varannan dag eller så, jag är inte rädd för den snarare tvärtom. Redan när jag var liten och satt och ritade på hur min gravsten skulle se ut så var döden där, mamma sa åt mig åtskilliga gånger att sluta upp med dessa dumheter. Med åren så har jag hunnit med ett antal olika designs av gravstenstenar, ett gäng testament har jag även hunnit med att skriva.

Många säger att det är mycket egoistiskt att ta livet av sig, att man bara tänker på sig själv. Men om man känner att livet inte ger något ska man då leva bara för att man inte ska vara ego? Tänk er att kämpa varje dag, vecka, månad och år bara för någon annan?

Varför strävar vi människor efter att få leva så länge som möjligt, tänk efter vad ger livet dig när du sitter där och är 100 år. Du kan inte gå, springa, dansa som när du var ung, dina vänner har dött, du lever på minnen från förr för nu lever dina barn sina egna liv, du känner dig som en börda när du vill ut och gå eller kanske rent av kolla i affärer. Ingen tror att du klarar dig själv.
Är det detta vi strävar efter?

Visst när någon dör helt plötsligt eller någon som man älskar dör, det är sorgligt kanske även orättvist, men saken kvarstår, inget varar för evigt.