Kära dagbok

Visst låter det fint när man säger så, Kära dagbok.
Men för mig är det så jag betraktar den här sidan, jag skriver ner saker som har hänt eller tankar som jag går omkring med, impulsfoton med små meningar till.
Att sen gå tillbaka och läsa eller titta på bilder om vad som hände i våras eller förra sommaren är jättekul, jag får tillbaka minnen från den tiden känner värmen eller kylan som var vid det tillfället som inlägget skrevs. Alla mina hittepå ord och konstiga uppbyggdnader av meningar gör att det blir jag.

Jag kommer att fortsätta skriva, och skriva för mig själv om det sen visar sig att det är folk som läser och tycker till om det som skrivs det är bara en bonus (eller inte). Jag skriver sällan när jag jobbar mycket, jobbet tar all min energi sen finns det inte mycket kvar så skulle jag vid dessa tillfällen sätta mig ner och skriva ett inlägg så skulle det nog bara bli blaj och deppade meningar.

Jag nämner en del personer vid namn, Daniel får leva med att han näms i både bra och dåliga sammanhang men oftas så är det bara gott om dom som näms och gillar dom det inte så får alla hojta till.

Slutklämmen på det, var är det?
Jag är som jag är.

Puss